Rekommenderad läsning: Allt blir bättre

Calle Schulman på http://hardhatmedia.se/08/21/allt-blir-battre/ skrev följande stycke som jag tycker alla borde läsa:

 

När jag var tretton år var jag kär i en tjej som hette Sophie. Hon hade de blåaste ögonen jag sett. Hon doftade fläder och när hon gick förbi kunde det hända att jag blundade och andades in. Jag skrev hennes namn i mitt block om och om igen. Sophie. Sophie. Sophie. En gång kom hon fram till mig på rasten. Hon gav mig en ihopvikt lapp. När jag vecklade upp den hade hon redan börjat gå därifrån. Jag läste febrigt och darrhänt. ”Du är söt.” Vet inte varför. Men jag ropade efter henne. ”Men du är jävligt ful!”

 

Jag var femton år. Vi hade haft gympa och vi stod och duschade i en ångande rad. Det tjoades och hoades. Så där som det gör i grabbiga duschrum. Någon virade ihop sin handduk och pisksnärtade mig på stjärten. Ytterligare en gjorde samma sak. Till slut stod fem personer och snärtade mig. Jag skrattade så där som man gör. En kvart senare stod jag i ensamhet och grät i skolans källare.

 

Jag var sjutton år. På något sätt hade jag fått tag på en flaska Rosita till festen hemma hos Martin som hade föräldrafritt. Jag drack för mycket. För snabbt. Jag kräktes och sen somnade jag, helt utan kontroll. När jag vaknade var festen fortfarande i gång. Någon dansade i soffan jag låg på. Jag upptäckte att jag var naken. Jag fick panik. Rusade upp ur sängen och ut i garaget. Folk skrattade vilt. När jag stod där i garaget kände jag att skavde i stjärten på mig. Något satt fast där inne. Jag försökte få ut det. Krafsade vilt med fingrarna. Efter en stund föll en tampong ut ur mitt anus.

 

Jag var fjorton år. Och befann mig i en period i livet då jag onanerade väldigt ofta. Intensivt. Minst fyra gånger per dag. Ibland sju. Det fanns ingen hejd på mitt runkande. Och jag började inrätta mitt liv efter min vilda onani-frekvens. Vid ett tillfälle frågade pappa mig om jag ville följa med till Paris för att se Franska Öppna i tennis. Jag älskade tennis. Men tackade nej. Hittade på något svepskäl. För jag såg att en resa med pappa till Franska Öppna skulle äventyra min onani.

 

Jag var sexton år. Hade just flyttat från Stockholm till en liten ort på västkusten. Försökte ta mig in i kulturen. Gjorde allt. Pratade till och med göteborgska. Efter några veckor var jag på fest. Den största killen på högstadiet kom fram och tryckte sin armbåge under min haka. ”Du ska inte tro att du är något, fitta!” och så slog han. En gång. Två gånger. Tre gånger. Blodet rann. Det rann blod på själva linsen i mitt ena öga – mitt synfält blev rött. Jag  svimmade och vaknade av att någon torkade mig i ansiktet med en binda.

 

Jag var tretton år. Bästis med Johnny som var tjock. Han var ofta retad av de andra i klassen. Jag umgicks med honom i smyg. På en rast när vi spelade landhockey ramlade jag. Johnny stod alldeles bredvid men hade inget med mitt fall att göra. Jag reste mig och sprang efter honom. ”Du fällde mig din feta jävel” och slog honom i ansiktet.  Jag träffade perfekt. Han började gråta. Inför alla.

 

Tonåren. De där jävla tonåren. Det är först nu som vuxen jag förstår hur vidriga de var. Hur elaka alla var – hur elak jag var mot alla. Kanske befinner ni er mitt i skiten? I så fall vill jag bara säga en sak. Kämpa. Uthärda. Det blir bättre. Kram. Calle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *